Internet funkar inte, jag hade tur som kom upp på nätet i några minuter. Inte heller kran/dusch-vattnet, som sinar ut då och då och knappt kan användas. Ibland sinar det ut i handfatet när man ska tvätta händerna så att det bara kommer en tunn stråle vatten även när man har på det högsta.

Jag sover mest pga tristessen och isoleringen. Jag kunde lika gärna ha levt på medeltiden. Telefonnätet är kast, datoruppkopplingen med, vattnet funkar inte alltid, maten smakar plast, personalen är frånvarande. Och hela stället är helt och hållet immun mot kritik. Allt de gör är helt jävla perfekt. Det är faktiskt lite konstigt att de inte bryr sig om hur man mår här trots att det är det som deras jobb går ut på.

Att dö utan orsak är inte möjligt.
Att leva utan anledning är bara löjligt.

De tror att jag har Schizofreni och inte Bipolär. Ändå vill de inte utreda mig trots att medicinerna och hela mitt framtida liv hänger på vilken behandling jag får, då det är HELT olika mediciner/vård för dessa två enskilda diagnoser. Det vill säga om jag någonsin ens kommer LEVA ett bra liv, eller helt enkelt gå under. Mitt liv styrs av mina demoner, röster och personligheter. Det hänger på liv och död här - men den enda som vet om det är jag själv, och min röst väger mindre än de som bestämmer över något som ska vara MITT liv!

Att Sveriges nya prinsessa fick dopgåvor för flera tusen kronor av regeringen är för mig helt obegripligt när psykiatrin brister, och psykisk sjukdom är en av de största folksjukdomarna i samhället idag! Inte mindre än 1 av 4 personer lider av någon typ av psykisk ohälsa!

Kommunen betalade för platsen på behandlingshemmet men inte för behandlingen...

HUR TÄNKER DE EGENTLIGEN?!

Alla tycker att det är fel. Det finns inte många som tycker att psykiatrin är okej, tillräcklig eller ens GODTAGBAR! Ändå agerar ingen.

De säger att jorden har levt halva sitt liv. Men om människans släkte kommer följa med är faktiskt inte helt säkert. Allt fler dör av samhällets orättvisor!

Det räcker inte med att säga att det behövs en förändring. Det måste ske en förändring också! Mindre pengar till ytligheter och mer till vården - det är trots allt psyket som får människan att ens fungera! Utan en frisk hjärna, kan inte kroppen fungera. Inte ens om man har 2000 sagoböcker. Eller en ny motorväg. Inte ens om man har en ny elekronikpryl! (Otroligt va? Materiella saker löser ju ALLT!...)

Att fler och fler insjuknar är inte ett frågetecken som alla hela tiden bölar om.
"Allt fler ungdomar blir skoltrötta!"
"Allt fler sjukskriver sig för att de gått in i väggen!"
"Statistiken för självmord ökar!"
"Hälsan sjunker!"
"Vaaad beror det på???"

Jag är inte Einstein, men jag begriper att det beror på pengar och prioriteringar. Under mötet idag (hade ett möte med kommunen och chef för behandlinghemmet), fick jag reda på att de inte betalat för behandlingen, inte talat om exakt vad detta är för ställe "är detta ett gruppboende eller behandlingshem?", de hade inget svar alls. Om jag lyckats fatta rätt så är det inget av det.

Hur som helst så sitter jag här och känner mig helt jävla sviken. Sviken av de som hela tiden gett mig ett hopp för att sedan släcka det igen. Och så blir det gång på gång.

"Åh, ÄNTLIGEN får jag hjälp!"
och några veckor senare:
"Skit samma.."

Tänker de som bestämmer i samhället efter lite grann så är det ingen gåta varför människor mår dåligt. Tänker de efter så är det bättre att försöka satsa på människors hälsa på jorden istället för att utforska liv på mars eller fundera efter slutet av oändligheten.

Om politiker och chefer inte kan komma på det själva (att hela skiten handlar om hur pengar används) så börjar jag bli orolig för dem istället. Och i så fall är det inte heller nödvändigt att forska om rymden eftersom de inte ens har kunskap att avsluta arbetet med att lägga pengar på folks hjärnor istället.

Sök svar på befolkningens överlevnad, eller ge de finare folket saker, leta liv på andra planeter, eller fortsätt utveckla en iPhone 6. Det spelar ingen roll, om de väljer de senare alternativen kommer människosläktet ändå dö ut.

(Prylarna har isåfall inga ägare... Hemskt va?)

Ciao,
Tricia.

Idag mådde jag skit (igen) och den där otrevliga personalen jag skrev om tidigare satt vid datorn när jag knackade på.
- IDAG måste jag faktiskt prata med någon!
- Du kan prata med din kontaktperson.
- Hon är ju ute nu!

Jag blev så irriterad att jag fortsatte rätt brutalt:
- Jag har mått sämre än på väldigt länge! Självmordstankar och självskadesuget är jättejobbigt idag! Hade jag haft en snara hade jag hängt mig...

Det sista fick henne att spärra upp ögonen. Måste man vara halvdöd innan någon reagerar?
- Jag ska prata med en av sjuksyrrorna, för jag tror knappast du vill prata med mig, svarade hon och gick iväg.

När hon kom tillbaka log jag ett pillemariskt leende och sa:
- Du säger att jag inte vill prata med dig, men du, jag tror faktiskt det är tvärtom...

Hon blev rätt ägd där. Tur att jag fick prata med min kontaktperson till slut. Inte för det blev mycket bättre men...

Ursäkta för mitt kommande gnäll, men nu är jag faktiskt riktigt irriterad. Jag har ingen möjlighet att göra något eftersom hemmet ligger mitt i ingenstans. Jag ville åka in till affären då jag var i stort behov av ett kontantkort till mobilen, då de inte har nån telefon som de boende kan använda, men svaret var "Vi åker inte in mer idag. Vi är bara två personal". Det ger jag fullständigt fan i. Jag kan inte ta mig själv in dit pga avståndet, och kan inte heller åka in dit för de har inte tillräckligt med personal. Jag kan inte, och har inte heller nån chans, att bli självständig och leva normalt som vilken 19-åring som helst. Herre Gud! Det går inte att ringa för jag har inga pengar, och inte heller för att de inte har nån telefon. Kontakt med omvärlden är faktiskt ganska oumbärligt... eller?

Man hindras från att leva ett normalt liv, som man faktiskt kan leva. Jag är i full funktion för att klara det här, men jag var inget utrymme att leva på det sätt jag vill.

(Bygg ett behandlingshem i stan istället!)

/Tricia.

Ju mer jag tänker på begreppet "behandling", så studsar samma tanke tillbaka som om den träffat en gummivägg: vad finns det för egentliga metoder för att hjälpa en depressiv, tillbakadragen, otillgänglig ung tjej med suicid-tankar? Vad är själva behandlingen?

Det här hemmet har jag nu fått klart för mig att det inte finns någon direkt hjälp.Man får höra samma kommentar varje gång man frågar "Vi utgår från personens speciella behov", och "vi är här för DIG". Men de lämnar min fråga obesvarad: exakt VAD är hjälpen? Jag har sagt att jag inte är säker på om jag vill ta emot hjälp längre. Men då beskylls jag för att inte ta emot vad jag får. Hur kan jag mottaga något osynligt?

Idag var jag frustrerad och min kontaktperson kom inte och pratade som hon lovade att göra efter att hon skulle ha ett möte. När det gått två timmar över tiden, så insåg jag att hon hade gått hem.

Tider för middag har jag inte lärt mig, så idag har jag nästan inte ätit nått alls, för personalen ger mig ingen väggklocka och vägrar att påminna mig. "Du får väl ta ditt ansvar själv?". Visst om jag hade vetat vad klockan var. Datorn är ju allmänt kaputt, och mobilen är inte alltid tillgänglig den heller pga telefonfobi, men det skiter de totalt i, man måste ju passa tiden på egen hand?

Jag håller med om att rutiner är väldigt viktigt. Men det behövs mer än så för att må bra. När jag bodde på korttidsboende, så hade jag väldigt bestämda rutiner, och det fungerade bra. Varför faller jag då gång på gång tillbaka? Det krävs mer än att veta vilken dag man ska tvätta.

Hur definierar man behandling? Vad betyder behandling? Vad är grejen med att ha ett s.k behandlingshem om det inte finns någon direkt grund att stå på behandlingsmässigt? Det verkar mest vara ett förvaringshem för folk som inte kan klara sig själva alls. På frågan hur många som faktiskt lyckats efter de vart här, fick jag inget tydligt svar på, det heller.

Sovit hela dagen i princip.

Min trötthet blir nästan som en funktionsnedsättning.

Varför kan jag inte bara må bra?